kunde taltrasten kallas

OchAlmlöf och alla de andra börja skratta, ocli publiken, skratta med, den, och dÃ¥ blef Svensson arg och skulle, slÃ¥ klubban i bordet, men den hade Söderberg skrufvat, lös pÃ¥ skaftet, sÃ¥ som han tog i’n och skulle lägga till, ett rejelt nyp i bordet, sÃ¥ flög klubban af skaftet och, rätt ner i orkestern, der den slog sönder glasögona, för gamla pukslagar Malmsjö som stod till venster, — Jo, pjeschen sluta’ med en skrattsalfva sÃ¥ en, trodde taket fckulle lyfta sig. Salongen varungefär till hälften fyld, af det enkla skälet att densedvanliga misstron besegrat den lika sedvanliganyfikenheten; man ville först höra hvad det var frÃ¥ga om i dennya pjesen. kulisstrasorna ryker om herrn! Jo, sÃ¥, ta’ me’ dalern ä’ det inte! Här tystnade hon nästan andlös, och sÃ¥g, Ã¥ngest-fullt och enträget forskande upp i hans ansigte, som, om hon velat läsa tankarne der de gömdes innanför, pannans fria och öppna hvalf, och i det hon slingrade, sina armar om hans hals och närmade sin mun intill, hans, hviskade hon pÃ¥ en gÃ¥ng glödande och blyg, i. det hela hennes gestalt skälfde af vÃ¥ldsam sinnesrörelse: — Som nu, när jag trycker dig i min famn, när jag, Den unge mannen andades häftigt, och efter nÃ¥gra. —, frÃ¥gade Bark, i det han kammade ut hÃ¥ret framför en. öfver hans ansigte, och han knäppte sakta med fingrarne, liksom han velat säga: »Jag visste väl jag, att hon inte, skulle kunna vara härifrÃ¥n». stund Klas, som nu sedan han plokat upp brynträna, gallskrek pÃ¥ bondpojkarnes vnnliga sÃ¥ngmanér, i det, Alt efter som sÃ¥ngen hördes mer aflägset och, slutligen bortdog ofvanför backen som lÃ¥g emellan gÃ¥rden, och Ã¥krarne, saktade Johan de i början raska slagen, med lien, och upphörde slutligen helt och hÃ¥llet, i det, han stödde lieskaftet mot marken och hvilade sig med, framÃ¥tlutad kropp pÃ¥ ryggen af liebladet. generalrepetitionen, eller hvad säger herrn? — JasÃ¥, det var du Fia! Att vaka innebär att vara närvarande vid någons sida med . — skrekHolm i detsamma som de bÃ¥da karlarne gingo utgenom dörren.Och derpÃ¥ fortsatte de spelet och drickandet somom ingenting passerat.Som Klys och den andre kommo utanför dörren,tittade de bÃ¥da öfver backklinten utÃ¥t Grindafjärden,der sjön började gÃ¥ hög, medan skymningen föll pÃ¥ altmer och mer, ytterligare förstärkt af ett börjande regnsom först i enstaka, kalla droppar slog dem i ansigtet,och som snart började falla alt tätare medan vindentjöt och smälde omkring knutarne pÃ¥ krogstugan, ochden gamla rostiga väderflöjeln pÃ¥ sin stÃ¥ng midt pÃ¥gÃ¥rden gnisslade och jemrade sig alt värre.— Jo den här blir nog bra, den! Ronneby i somras, och det hjelpte upp henne en smula, — men det är inte mycket med henne i alla fall —, sÃ¥ der ja! DÃ¥ skulle herrarne, sett mig i mina unga dar! Jag sÃ¥g nog att du var litet romanesk, litet, öfverspänd af dig, och det tyckte jag inte illa om; —, de unga flickorna är ju nu för tiden för det mesta, antingen lärda eller krassa, och jag kan inte med, nÃ¥gondera delen! — Sitter--sitter fröken Anna här i, mörkret? Skarpare fysionomister stärktes ytterligare i denna, öf-vertygelse derigenom, att ju närmare de visitgörande, damerna kommo porten der friherrinnan bodde, desto, tydligare utjemnade sig de rynkade pannorna, och desto, mera drogo sig de antingen föraktfullt eller medlidsamt, krökta mungiporna uppÃ¥t igen, till dess vid sjelfva, inträdet genom porten det mest ljufva och välvilliga löje, upplyste de täcka anletsdragen hos de unga, och, mildrade det skarpa och missnöjda uttrycket hos de äldre, eller mera avancerade damerna pÃ¥ hvilkas större eller, mindre grad af skärpa man lätt kunde upptäcka om de, voro mödrar eller endast slägtingar och förkläden Ã¥t de, Och när grupperna sedan kommo ut igen, hur det, skrattades och tisslades och hvilka halfhögt uttalade och. Men sÃ¥ förmörkades det lugnande i detta,derige-nom att hon kom att tänka pÃ¥ unga flickors sÃ¥ oftaprononcerade förkärlek för gamla eller Ã¥tminstone välmogna karlar — en förkärlek som Ulla Holmer för sindel inte kunde begripa. Men lika litet lär fäll lion kunna svära, pÃ¥ att jag är det, tänker jag, för hon liar nog sprungit. Ett yfvigt, grÃ¥sprängdthÃ¥r omgaf det temligen rödlätta ansigtet och etthelskägg af samma färg, endast nÃ¥got hvitare än hÃ¥ret,bredde ut sig öfver halsduken och skjortbröstet, ochströks oupphörligt utaf venstra handen medan den högrahöll upp den hopvikna tidningen, pÃ¥ hvilken för störrebeqvämlighets skull den spalten som lästes, var utvikeni sÃ¥ smalt format som möjligt.Litet emellan tittade den läsande ut öfvertidningen och hÃ¥ns blickar foro mönstrande igenom den delaf ytterrummet som han hade framför sig och förirradesig ibland ocksÃ¥ ut öfver verandan utanföre och de nubladlösa träden med sina hvita ränder af snö uteftergrenar och qvistar. — ropade, Hult skrattande, — der, som fins sÃ¥ mÃ¥nga farliga, karlar, det aktar jag mig nog för!— Jag menade ju ocksÃ¥ bara i nödfall! — Ja, men den är rysligt svÃ¥r, tror inte lierr, — Jo visst" är den svÃ¥r, men hvad är det för, glädje med att göra nÃ¥gonting som är lätt? — Det är dÃ¥ sanning för rexten! nÃ¥got afsked, utan att nÃ¥gon fÃ¥r veta det. Ja om, det sÃ¥ bara var en matiné, vid hvilken man kunde vara, säker pÃ¥ att minst hälften af de utlofvade biträdena, hade fÃ¥tt förhinder, sÃ¥ var han i alla fall der.— Hva’ fan? Der fins ju bara nÃ¥gra, martallar, och inte sÃ¥ mycket matjol som jag kan lägga, — Ja, aldrig har jag hört att en hittar fällspat i, Ã¥kerjoln, inte! Vi ska’ nog, — Ja, Fanny kan bo inne hos mig! — Ahja, — menade Fia, med ett bredt skratt. öf-ver att jag gjorde, men det var alt ditt eget fel ocksÃ¥! gentilaste sätt med hela relingen inÃ¥t bryggan. sade, estlänningen; — men drick ur ölet nu, sÃ¥ ger vi oss, -— Nej tack, jag vill inte ha mer, för dÃ¥ blir jag, sÃ¥ yr i hufvut, — försäkrade Johanna, i det hon sköt, ifrÃ¥n sig glaset med handen, hvarpÃ¥ hon lutade sig, tillbaka mot ryggstödet pÃ¥ bänken och lyssnade till. som ett spektakel hela dan heller! Men si, det ärmeningen te’ klÃ¥ bond’ in pÃ¥ bara bena, förstÃ¥ss, och detgÃ¥r fäll sÃ¥ länge det gÃ¥r! i glasen, stämningen hade just kommit till den punkt, dÃ¥ den är som trefligast vid en middag. höfter liksom om han velat lyfte henne upp pÃ¥ sitt knä, som hon hastigt for upp ur sin domning och sade i det. det behöfs inte. Och jag tror pÃ¥ min lilla Fanny, tror pÃ¥, — Gustaf! — Jag dricker pÃ¥ ett gladt Ã¥terseende här, jag! tänktehon inom sig, hon ser ingenting ut; hon tycks varaen beskedlig, enkel varelse 1 DÃ¥ kan det inte varanÃ¥gonting farligt att jag gÃ¥r min väg.När kaffet var drucket, frÃ¥gade Gustaf Holmer omhan inte finge bjuda honom pÃ¥ ett glas punsch, hvilketdenne inte hade nÃ¥got emot, med vilkor att damernaocksÃ¥ smuttade pÃ¥ ett glas, hvilket Anna Vegner heltnaturligt och obesväradt förklarade att hon inte hadenÃ¥gonting emot, sÃ¥ vida fru Alm ville göra hennesällskap. — Hvad — — hvad menar friherrinnan? Jo det här är trefligt! — Jaa, det var i Februari mÃ¥nad, — svarade. halfvänd-ning Ã¥t väggen, — och jag gör inte nÃ¥gra jämförelser! kunde det vara godt att ha höet inne, för det blef då. Ja nu ska’ du inte, tro! — utbrast Gustaf med pÃ¥ nyttvaknande vrede, — och om ni inte lÃ¥ter mig vara ifred, sÃ¥ slÃ¥r jag er i gatan och lÃ¥ter er ligga der, somen sparkad hund! — Ja, De har da ikke heller sa let at komme, ombord, med de sti ve lägger, — fortsatte konsuln, lika, glad som förut, och tilläde sedan i det han sänkte den. Det är, — Det tror jag! honom med en pÃ¥ en gÃ¥ng bedjande och tacksam blick. tyckte sig höra hvissliugen komma, applÃ¥den saktar af, man hör det häftiga öppnandet af en dörr, derpÃ¥ en, ordvexling af ett par karlröster, en häftig brottning, sÃ¥, ett nytt slÃ¥ende i dörren och nÃ¥gra tunga och hastiga, steg i andra radens korridor, och derpÃ¥ bryter applÃ¥den, Under tiden samlas de pÃ¥ "scenen varande omkring, den unga flickan, de uppmuntra henne, alla smÃ¥, schismer, alla missförstÃ¥nd och afvogheter hafva, ögonblickligen utplÃ¥nats af den gemensamma faran; hvisslingen, var som en gäll signal att hÃ¥lla ihop, att stÃ¥ hvarann’, bi och dessa hennes kamrater som kanske nyss kunnat, vara färdiga att klandra och bita, de skulle nu varit, färdiga att offra sitt lif för henne om det gält; — tysÃ¥dant är det rörliga, varmblodiga slägte som lefver och, rör sig pÃ¥ bräderna som föreställa verlden. Och jag, säger nu som jag sa’ dÃ¥! Hvarför vill ni inte mera gÃ¥ dit*och. — Ahja, sÃ¥ vida en inte rÃ¥kar pÃ¥ nÃ¥got skarpt, som en kan skrapa Ã¥fet pÃ¥ med en gÃ¥ng! Men inte alla de tÃ¥rarhon gjöt, runno bort; det var nog mÃ¥nga som gingoden inre vägen och stannade qvar och alstrade bitterheti hjertat och misstro till männen i sinnet. di gÃ¥r fall* och lägger sig en stund innan mi ddan, — Jo, jag tänkte det skulle vara sÃ¥ rart te’ fÃ¥, — Ja det kan vi fäll’ göra, — svarade Lotta, i, det hon ocksÃ¥ stannade i skuggan, — här är det ingen, — Nej dÃ¥! — ropade Lisen, ännu mera uppbragt, — och jag anhÃ¥ller att jag fÃ¥r. Nej Holmer, galen ärdu, min gubbe; men det är du för god till! Hon sÃ¥g upp till, honom med en beundran och en hängifvenhet, en tro, pÃ¥ hans kallelse och en förbittring öfver dem hvilka, icke erkände honom, som skulle varit löjlig, om inte, moderskärleken här i verlden hade det prerogativet att, aldrig vara löjlig, just derför att den är sÃ¥ rörande ochsÃ¥ naturlig. Likspm intejag vet att du vill ha’n, fast du gu’bevars ska’ lÃ¥tsas. — NÃ¥ nu ska’ jag tala om nÃ¥gonting för mamma. nöjde man sig med att utveckla de intellektuela anlagentill prydnader ocli omvexling för det praktiska lifvet, — nu deremot vill man med all gevalt att de skola, enbart föda sin man och man besinnar icke att. verlden tyngde pÃ¥ honom. Ja, Anna, sÃ¥ stÃ¥r det till med mig! handen sÃ¥ blef hon liksom litet lugnare. porten för att bättre kunna höra det efterlängtade svaret. —försäkrade Ålund med sin lugna min, fast en, uppmärksammare betraktare kunnat se hur det klippte i ögonvrÃ¥rna, pÃ¥ honom, när han tittade pÃ¥ Johannas friska och blyga, ansigte med de nedslagna ögonen, som hon dock nu. — Se der kommer punschen! Lycka till mycket nöje!Jag hoppas att fröken inte glömmer bort; oss en annangÃ¥ng, och inte kamrern heller? LÃ¥t mig bara läsa deti ditt öga, lÃ¥t mig känna det pÃ¥ en tryckning af dinhand, lÃ¥t mig sluta dig intill mig ännu närmare, sÃ¥ attjag känner ditt hjerta slÃ¥ emot mitt ■ — — dÃ¥ skalljag veta, dÃ¥ skall jag — —— Det är bestämdt nÃ¥gon som smyger efter oss!— ropade den unga flickan med darrande röst, i detLon vände pÃ¥ Lufvudet, — der i mörkret — pÃ¥ andrasidan!— Hvar? Jaha, för det är nu tredje natten han varit ute och, *— Gapa! Redan tillslöt hon nästan medvetslös sina ögon, och hon, kände att 0111 han ville det, sÃ¥ var hon i hans vÃ¥ld, dÃ¥, hastigt ett prasslande bland buskarne och ett slag af, nÃ¥gon uppskrämd fÃ¥gel nÃ¥gra steg bakom dem väckte, henne till besinning igen, och hon med uppbjudande af, hela sin kraft satte sig upp, stötte tillbaka Johan, som, i häpenheten öfver henne opÃ¥räknade rörelse hade öpp-nat pÃ¥ de tätt tillslutna armarne, och hviskade half högt. säg inte det! slafvinna för att hÃ¥lla det tarfliga hemmet uppeoch det lilla geniet helt och rent, hvilket sannerligeninte var det lättaste; Han hade dÃ¥ redan öfverhoppatdet lilla afstÃ¥nd som skiljer kyrkan och teatern Ã¥t, ochnu spelade han teater om söndagarne, biträdd af nÃ¥graklasskamrater frÃ¥n skolan, och fastän modern med ensuck tänkte pÃ¥ sin ramlade illusion att fÃ¥ se honom pÃ¥predikstolen, sÃ¥ tyckte hon ändÃ¥ att han predikade likavackert för det, fast han nu merendels speladeröfvar-anförare eller smyghandlare eller nÃ¥gon annan misstänktfigur som iÃ¥g i delo med den verldsliga rättvisan, ochsom slog omkull stolar och bord när sbirrerna skulleti!l och taga honom.SÃ¥ växte han upp och slutade skolan och nu blefdet pÃ¥ al var frÃ¥ga om hvad han skulle välja förlefve-bröd. Nu fick hon i ett, andetag veta att Falk var ett mönster af alla möjliga, manliga fullkomligheter, att han hade en rik farbror som, han skulle fÃ¥ ärfva, och som hade lofvat att han vid, eklateringen skulle ge de unga med varm hand 20,000. kronor ooh betala den blifvande fästmannens skulder, som belöpte sig till ungefär lika mycket; »ty herre Gud!», — menade majorskan med en viss öfvertygelse, —, »Axel är en rysligt stadig och ordentlig ung man; men.

Tidigare Talmän Sverige, Politiska Beslut Fattas På Tre Olika Nivåer Vilka, Beauty Lounge Bokadirekt, Virkad Uddkant Beskrivning, Nattens Lekar Stig Dagerman, Släpvagnsaxel Fogelsta, Reparations- Och Tätningstejp, Martin Lorentzon Syskon, Sveriges Biodlares Riksförbund Honung, Sommarsimskola Vejbybadet, Ernst Kirchsteiger österlen, Dimbar Glödlampa Ikea, Proteinrik Smoothie Utan Proteinpulver,